Om konsten att diskvalificera en yrkeskår

Skolverket har nyligen publicerat  Allmänna råd med kommentarer om planering och genomförande av undervisningen. Dessa ska, meddelar det statliga verket, fungera som ett stöd för lärare och rektorer i arbetet med de nya regleringarna för skolan.

Allmänna råd har en särskild dignitet. De är en vägledning från en statlig myndighet för dem som är verksamma på fältet. Och i det här fallet handlar det alltså inte om hur lärare och rektorer på ett bredare plan kan arbeta med och förhålla sig till alla de förändringar som sker på skolområdet.

Allmänna råd med kommentarer om planering och genomförande av undervisningen handlar om hur lärare och rektorer bör planera och genomföra undervisningen i sina skolor. Skolverket går alltså rakt in i lärarnas klassrum och rektorernas arbetsrum och ger anvisningar om hur det dagliga arbetet ska skötas.

Och då blir frågan: i vilken författning står det angivet hur lärare ska planera och genomföra sin undervisning? I vilken författning står hur rektorer ska sköta sitt arbete?

I skollagen står det att elever ska ges ”den ledning och stimulans” som behövs för att de ska kunna nå målen. I skolförordning och läroplan sägs att det ska ske genom lärarledd ”strukturerad undervisning”. Att det sedan på ministernivå definierats som katederundervisning är inte bara pinsamt, det är ett övertramp. Med ett minimum av respekt för professionen skulle naturligtvis tolkningen av det överlämnats dit där den hör hemma, det vill säga till professionen.

Regeringsuppdraget var att ta fram allmänna råd om kursplaner och kunskapskrav. Men av någon anledning valde alltså Skolverket i stället att rikta in dem på planering och genomförande. Jag har faktiskt svårt att se att man har stöd för det i någon författning.

Hur som helst gjorde man det valet. Och nästa följdfråga blir då: hur väljer man som statlig myndighet att utforma dessa råd? De sträcker sig från planering och genomförande till bedömning och betygsättning, uppföljning och dokumentation. Och om man bortser från förnumstigheter som ”elevernas skolarbete ska förläggas måndag–fredag” och skalar bort ”byråkratiskan” och det lätt pretentiösa tonfallet så återstår i princip två budskap: det ena att lärare ska ägna sig mer åt strukturerad undervisning (katederundervisning?), det andra att lärare inte förstått det mest elementära i sin egen yrkesutövning.

De allmänna råden om planering och genomförande av undervisning liknar mest en sorglig uppvisning i konsten att underskatta och diskvalificera en professionell yrkeskår. Eller om man vill vara välvillig; en minst lika sorglig uppvisning i den ädla konsten att slå in öppna dörrar.