rss
1

20 minuter forskning

Tjugo minuter – ack så långt! tänker jag. Ack så plågsamt när man inte förstår! Ack så plågsamt när språket haltar!

Tjugo minuter – på tok för kort! tänker jag. Mer! Jag vill höra mer! Låt inte diskussionen ta slut, snälla vi struntar i kaffet!

Vi är åter på redaktionen efter intensiva dagar på den europeiska forskningskonferensen ECER i Berlin. Dessa konferenser är i mångt och mycket en ”intern angelägenhet” där forskare ges tillfälle att formulera sin forskning, presentera den för kollegor, få kritik, förslag och uppmuntran, nätverka och lära mer om det egna fältet. Konferensen är ett tillfälle för forskarna att knyta nya kontakter över landgränser och känna tillhörighet i ett större sammanhang. Det är ett tillfälle att diskutera frågor som man kanske inte annars får tid eller möjlighet till som ”vem är forskningen till för?” och ”måste forskningen vara nyttig?”.

Som journalist är man alltså ofrånkomligen något av en outsider i sammanhanget och jag tyckte mig röra mig mellan ytterligheter. Många gånger var min känsla i Berlin en av ”aha!” och nyfiket ”vad händer nu?”. Att få lyssna till initierade diskussioner när frågor formulerades som ingen hade något givet svar var värdefullt och tankeväckande. Det gav både insikter om övergripande frågor om forskningens värde och specifika uppslag att gå vidare med.

Men ibland var det mördande tråkigt. Så trist att jag började göra sådant som man absolut inte ska göra på konferenser där deltagarna har något viktigt att säga, som att räkna hur många personer i rummet som hade glasögon och hur stor procentuell andel de utgjorde av samtliga närvarande.

Under en så kallad session får varje forskare tjugo minuter på sig för att presentera sin forskning. Det säger sig självt att det måste vara en utmaning att sammanfatta en stor och noggrann arbetsinsats på blygsamma tjugo minuter. Lägg dessutom till att alla måste presentera sitt arbete på engelska, ett språk de flesta inte har som modersmål.

Men även om uppgiften är diger tycker jag att det finns fog för vissa funderingar. Som hur flera forskare använde presentationer i powerpoint. En powerpoint får inte innehålla helsidor med tät text, för då tjänar den enbart till att förvirra och distrahera åhöraren som slits mellan att lyssna till det som sägs och försöka läsa det långa textsjoket på skärmen. Det vet väl var och varannan vid det här laget – hur kan den insikten ha undgått ett inte oväsentligt antal inom akademin?

Kanske är det en dryg fundering. Kanske är det en rätt självklar fundering från en journalist vars yrke går ut på att formulera sig så att andra kan förstå. Men, tänker jag, forskares uppdrag är ju också att kommunicera sina resultat. När deltagare reser från olika länder i Europa till forskarkonferensen, varför vässar inte alla sina presentationer? Varför tycks det finnas en slags acceptans av den oerhört varierade kvaliteten? Visst, ECER är ett forum för forskare men hur blir det egentligen med kommunikationen när språket haltar och verktygen används illa?

Om Emilie Stendahl

Journalist på Pedagogiska magasinet och Chef & Ledarskap.
Fler inlägg av

  • http://torestad.blogspot.com Bertil Törestad

    Du har i stort rätt i dina iakttagelser.
    Men vi får aldrig glömma de distinkta skillnader som finns mellan forskning/vetenskap och journalistik.
    Forskning tar tid och ska ha höga krav på exakthet och utbildningen är lång. Journalistik ligger mer åt det snabba, säljande och ytliga. Att noggrant studera något har man oftast inte tid med. Som i detta exempel;
    tröttheten infinner sig snabbt.