rss
0

Den norska tragedin

NorgeSommaren 2011.

Minnet av den här sommaren kommer för alltid att präglas av de fasansfulla terrordåden i Norge. Först bomben som lade regeringskvarteren i centrala Oslo i ruiner, sedan den närmast obegripligt brutala massakern på barn och ungdomar på Utøya.

När den nordiska sommaren var som vackrast slog mardrömmen till. På de första bilderna från Oslo såg det ut som om ett krig hade brutit ut. Och när rapporterna började komma om att någon eller några gick omkring och sköt prick på unga människor på ett sommarläger blev overklighetskänslan nästan överväldigande.

Efter de första, närmast reflexmässiga, spekulationerna om vilken islamistisk terrorgrupp som kunde tänkas ligga bakom visade det sig i stället att det handlade om inhemsk högerextrem terrorism.

En iskall, blond, norsk terrorist som i namn av en kristen, västerländsk, kulturkonservativ (?) ideologi mördar försvarslösa tonåringar. Insvept i en paranoid föreställningsvärld om muslimskt maktövertagande och norska landsförrädare skred han till verket. Målet var Arbeiderpartiet och framför allt dess ungdomsverksamhet, det utstuderade syftet att utplåna möjliga potentiella ledarfigurer i den norska arbetarrörelsen.

En ensam gärningsman, sägs det. Vi vill ju gärna lägga förklaringen på individuell nivå när det gäller vår egen del av världen. Men när det handlar om framför allt den muslimska världen har vi en tendens att i stället tala om religiös fundamentalism. Men terror är terror. Oavsett om det utförs av en enskild person eller en grupp.

En sak har dock terrordåden i Norge lärt oss: demokratin kan vi aldrig ta för given. Aldrig någonsin. Den måste erövras – om och om igen. Förskolan och skolan spelar en avgörande roll i den processen. Och det har de också av tradition gjort under många, många år i de nordiska länderna.

Men terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik var fostrad och skolad i just den traditionen. Liksom alla andra anhängare till extrema politiska och religiösa rörelser i våra länder.

Den enda trösten är väl att det också gäller alla de hundratusentals människor som gick ut på gator och torg för att visa sin avsky för dåden – och som med blommor i händerna demonstrerade sitt stöd för demokratin.

Det tål att tänka på…

Om Leif Mathiasson

Leif Mathiasson är chefredaktör för Pedagogiska magasinet och Chef & Ledarskap. Tycker att utbildningspolitik och forskning är bland det mest intressanta man kan syssla med.
Fler inlägg av