Here we go again… (II)

Ok, men vad är det som inte stämmer med det Zaremba säger då? Stämmer ens hälften av vad han skriver så är det ändå skandaläst och mot allt sunt förnuft.

…och janske ännu viktigare, vad i hans artikel stämmer, som du håller med om, ex,vis det tokiga i att man inte får träning i det bästa sättet att lära ut ex.vis matematik på ett sätt så man når kunskapsmålen pålärarhögskolan?

Förutsatt att du med ”det bästa sättet att lära ut” menar olika former av metodik, så får lärarstudenterna sammanlagt minst en termins praktisk träning i att förmedla kunskap till elever, oavsett vad Zaremba hävdar.

Zaremba uttrycker sig medvetet raljerande i sina artiklar och missleder därmed i princip alla som inte har tillräcklig insikt i ämnet för att kunna förhålla sig kritisk till det han skriver. Som du själv skriver i din första kommentar så strider hans beskrivningar mot allt sund förnuft. Bara det borde vara skäl nog att stanna upp och fundera på om det här verkligen kan stämma.

ge oss gärna några sakfel då

Jag tycker att Zaremba gör en utomordentlig research och visar många tydliga exempel på när lärarens yrkesroll blivit allvarligt skadad genom ogenomtänkta förslag och hårdhänt hantering av lärare. Jag vet inte riktigt var grunden finns för att hävda att Zaremba sprider”ogenerat sitt förakt mot förskollärare, fritidspedagoger ……”. Jag hoppas att Lärarförbundet gör skäl för sitt namn och börjar kämpa för att angrepp på lärares yrkesroll ska ta slut. Det går att använda Zarembas artikel för att kämpa för bättre villkor för lärare.

Den bild Zaremba målar upp är förstås bara ett perspektiv men det är så att liknande skandalösa tilltag är något som oerhört många lärare har egna erfarenheter av.

Är det något i den här stilen du letar efter?

http://widgren.blogspot.com/2011/04/bor-undersokande-journalistik-vara.html
http://www.second-opinion.se/so/view/1830

Är det något i den här stilen du letar efter?

http://widgren.blogspot.com/2011/04/bor-undersokande-journalistik-vara.html
http://www.second-opinion.se/so/view/1830

Zaremba har förstås bara ett ganska färgstarkt perspektiv på hur historiken ser ut. I ett fall så har drar han slutsatserna till sin spets kring att om litteraturen väljs på ett visst sätt så kommer det också avspeglas sig i hur lärarstudenterna upplever världen. Denna slutsats har förstås Zaremba inte ett fullständigt material som styrker och mina erfarenheter är att det är en ytterst lite andel lärarstudenter som inte kan se igenom litteraturen. I ett annat fall har en subjektiv vinkling av några debattörers argumentation och detta är egentligen samma teknik som de själva använder i sitt angrepp på Björklund.

I inget av dessa fall handlar det om sakfel.

Att det är en subjektiv berättelse känns som en självklar sanning men att denna berättelse bygger på noggrant undersökande arbete och reflekterar erfarenheter som oerhört många lärare har mött är mycket viktigare. Den här bilden av hur lärare har behandlats måste få komma till ytan, skolan behöver det. Det kommer att ske fortlöpande försämringar av lärarskickligheten så länge lärarkåren behandlas illa.

Jo, fast den där Jonny i ”Klass 9a” i SVT säger ju att han inte fått lära sig de bästa sätten för att lära elever att förstå matte så att de uppnår de kunskapskrav, utan fick sitta och räkna och räkna istället

”Lärarförbundet gör skäl för sitt namn.” Det tycker man nog att man gör. Problemet är att i Lärarförbundet kallar man alla för lärare. Behöriga lärare i grundskola och gymnasium är i minoritet i förbundet. Det finns ett förbund för behöriga lärare. Lärarnas Riksförbund.

Jag saknar Leif Mathiasson bland kommentarerna. Det är ju han som är så upprörd. Har du inget att skriva?

Det hade varit acceptabelt om det varit eller presenterats som en serie debattartiklar. Men nu är det inte det.

Och det är tillräckligt svårt för en insatt att bena ut alla subjektiviteter, spetsdragningar och raljeranden från det faktaskelett Zaremba bygger sina texter på. Tänk då på hur de tas emot av gemene man, som förstås förväntar sig att det h*n läser är en nyanserad och korrekt skildring av läget i svenska skolor idag.

Viktigast i detta är – som jag ser det – beskrivningarna om hur skolan styrs i lönndom av en kunskapsfientlig rörelse som förstås endast existerar i Zarembas polariserande retorik, men som läsarna inte har mycket annat val än att tro existerar. Annars faller ju hela ”reportage”-serien platt…

Gunnar Ohrlanders bok ”Den gudarna älskar” gör en gedigen analys av de svenska trenderna. Att det finns en kunskapsfientlig rörelse känns ganska klarlagt.

Jodå, jag finns här. Jag läser och lyssnar. Det är bara det att vi just nu arbetar intensivt med nästa nummer av Pedagogiska magasinet som har temat Skickliga lärare. Där försöker vi med hjälp av forskare och i egna reportage ringa in olika aspekter på vad yrkesskicklighet kan vara för något.
Vi gör det bland annat genom titta på vad John Hattie lyfter fram i sin stora studie som viktiga kompetenser hos lärare. Det handlar också om hur lärare själva definierar lärarskicklighet, om hur Learning Study kan vara ett sätt att utveckla den egna undervisningen och om den inre motivationens betydelse för lärandet. Vi har också träffat två lärare (en förskollärare och grundskollärare) som valt att gå vidare för att utveckla sin yrkesroll, ett arbetslag som tillsammans försöker utveckla sin undervisning och så har vi pratat med elever om deras syn på vad en bra lärare är.
På det här sättet vill vi bidra till en konstruktiv diskussion om professionsutveckling och barns och elevers lärande inom förskola och skola.
Vad gäller sakfel och granskning av innehållet i Zarembas så kallade reportageserie så kan jag – förutom länkarna som Jan Kjellin hänvisar till – även rekommendera de här:
http://www.skolaochsamhalle.se/skolpolitik/martin-westin-en-missbrukad-synvanda/#more-2570
http://www.kulturer.net/2011/04/10/en-skolas-kamp-mot-overheten/
http://www.lararlistan.se/?p=215
http://www.lararforbundet.se/web/ws.nsf/documents/004A11DA?OpenDocument&menuid=00326A1C
Det finns säkerligen mycket mer på olika bloggar och sajter. Och diskussionen rullar ju vidare på nätet – inte minst på twitter där man kan följa reaktionerna under bland annat #merkateder och #skollyftet
Den svenska skolan ska granskas kritiskt. Det är alldeles givet – och det gör vi också i Pedagogiska magasinet. Men även den diskussionen måste vara konstruktiv. Att än en gång bara svartmåla och tala om skolans totala förfall leder ingen vart. Det bekräftar bara återigen den bild som allt för länge fått härska.
Skolan är mer komplex än så. Lärarnas arbete mer mångfacetterat än så. Låt oss visa på det – och få en diskussion värd namnet om ett av de viktigaste områdena vi har i samhället.

Jag förstår verkligen inte varför ni gör en så annorlunda analys än LR som ser att Maciej Zaremba lyfter fram ett antal problem kring lärarnas yrkesroll och yrkesidentitet. De ser hur artiklarna kan återupprätta lärarnas ställning som varit under krypskytte ända sen Gösta Brodin i Åstorp kom med sin osakliga angrepp om hur mycket lärare arbetar. Varför utnyttjar ni inte artiklarna för att driva på om lärarens roll?

Varför hänger inte Lärarförbundet på när chansen öppnar sig för att Återupprätta läraryrket?

Jag tror att om man systematiskt och under lång tid svärtar ner en verksamhet (och nu pratar jag inte bara om Zaremba utan om hur debatten om skolan sett ut under många år) så kommer det till slut att smitta av sig på dem som bedriver den. Och jag är ganska övertygad om att det är en vansklig strategi om man vill återupprätta läraryrket.

Vad Lärarförbundet tycker får du fråga Lärarförbundet. Det har jag inte mandat att göra. Som chefredaktör för Pedagogiska magasinet har jag en annan roll.

Har du funderat något kring att skolproblem som inte åtgärdas poppar upp som problem för den enskilde läraren och att ständiga resultatmässiga misslyckanden eroderar lärarrollen mycket mer.

Noterar att du skriver ”återupprätta läraryrket”. Det tyder på en åsikt att det behöver återupprättas. Zaremba anklagar indirekt, men inte personligen, dig för att tillhöra de krafter som är orsaken till att en ”återupprättning” behövs. Ditt spyende av galla i ett annat av dina blogginlägg tycker jag visar på att du uppfattat det budskapet. Men, jag är besviken på att du inte har mer att komma med än möjligen att det är mer komplext. Ok, men se’n då? Tror du att allt löser sig om bara alla läser pedagogiska magasinet och tar de budskapen till sig? Zaremba antyder att det är bl.a. dessa budskap som skapat mycket av skolans problem. Har du några kort att spela eller visa?

Jag kan hålla med om att det är angeläget att höja kvaliteten i lärares undervisning. När jag själv jobbade som lärare jobbade jag stenhårt för att hålla en så hög kvalitet som möjligt. Jag hade fyra ämnen (samhällskunskap, religion, historia, geografi) och tre årskurser (7-9). I varje ämne och årskurs fanns i kanske tio olika viktiga avsnitt, dvs. summa summarum ett fyrtiotal olika avsnitt att vara proffs på. Så jag kände hela tiden att det fanns brister som jag ville åtgärda.

Nu kommer så mycket nya regler, planer, utvärderingar osv osv att jag inte förstår hur lärare ska hinna med att lägga all den tid som krävs för att förbättra sin undervisning. Learning Study tycker jag verkar super – men frågan är om inte lärarna i stället hamnar framför skrivbordet och fyller i en massa papper som enligt alla nya regler och förordningar MÅSTE fyllas i …

Nej Britt, jag tror verkligen inte att allt löser sig om alla bara läser Pedagogiska magasinet. Vi levererar inga svar. Vi har inte heller inte någon som som helst ambition att göra det. Vi är inga experter – det är lärarna som är experterna. Vårt uppdrag – och mitt uppdrag som chefredaktör – på Pedagogiska magasinet är att försöka visa på den forskning och det utvecklingsarbete som pågår runt om i landet. Sedan är det upp till våra läsare att självständigt ta ställning till om de tycker det låter vettigt och intressant eller kanske till och med användbart.

Men jag tror definitivt inte heller att allt löser sig om man använder Zarembas ”analys” av skolan och dess problem som underlag för en förändring – eller utbildningsminister Björklunds uttalande för en tid sedan att det måste bli mer av katederundervisning i skolorna.

Det är måhända ett av problemen med dagens skoldebatt – det finns för många ”färdiga svar” från olika håll och kanter. Och alldeles för lite av nyfikenhet och öppenhet, för lite av efterforskande och undersökande av olika vägar att få barn och ungdomar att lära sig det de behöver i så väl nuet som framtiden.

Att jag skrev ”återupprätta läraryrket” var för att jag svarade Jan Lenander som använde det uttrycket. Och det kanske inte är så tokigt – men framför allt kanske det handlar om ett återupprättande av respekten för läraryrket. Respekten för läraryrket som en självständig och kompetent profession.

Detta duckande.
Du och PM bara beskriver och visar på forskning etc. Tar inte ställning – ger inga svar. Men enligt Zaremba så har de forskare och pedagogikprofessorer som skriver i och refereras i PM ett stort ansvar för avprofessionaliseringen av läraryrket och den bristande ”respekten för läraryrket som en självständig och kompetent profession.”
Tycker du att din roll är att stå bredvid och titta på i detta läge – eftersom du inte vill presentera några ”färdiga svar”? Det fungerar inte och jag hoppas du märker det . . . . . Det finns inget objektivt Pedagogiskt Magasin – kan inte och ska inte – men varför inte tala ur skägget? Är det inte dags? Annars blir ju du och din tidning fullständigt ointressant, och det i en tid när debattens vågor går höga.
Du skriver om ”katederundervisning” och det är lätt att läsa in din negativa inställning till ordet. Men vad står det för? Har du missat att det pågår en debatt om själva ordet? Meningslöst i detta läge att använda det eftersom det finns för många olika tolkningar, känslor, bilder och upplevelser förknippade med det.
Du skrev något om en ”aktiv och närvarande” lärare. Det är för mig katederundervisning. Motsatsen blir passiv men närvarande dvs. det som förr var modernt i form av läraren som ”handledare” och elevernas egna ansvar och kunskapssökande. Ännu värre blir passiv och frånvarande. Då är vi inne på s.k. lärarlösa lektioner. Jag får intrycket att du tyvärr tillhör de som ser Stig Järrel med pekpinne i hand framför dig när du ser ordet katederundervisning. Om så vore fallet är man nog såpass föråldrad och gammalmodig att kateterundervisning vore en bättre benämning.

Närvarande och aktiva lärare tycker jag är lika självklart som närvarande och aktiva elever. Men hur den närvaron och aktiviteten ska skapas, hur det samspelet ska ske, hur lärprocessen i klassrummet tar form – ja, det är inte min sak att säga. Hur-frågan äger lärarna. För mig är det självklart.

Är det att ducka – ja, så må jag ducka då.

Och objektivitet tror jag är en myt. Det var inte det jag avsåg när jag talade om att det finns för många färdiga svar. Vi tar alltid avstamp någonstans när vi betraktar det som händer. Men det finns många olika ställen att ta avstamp ifrån – och försöker man göra det brukar den bild som framträder bli bra mycket mer intressant.

Att stå på ett ställe, peka med hela handen och kategoriskt slå fast: så här är det! – det kanske är tryggt och skönt för den som gör det, men sällan särskilt spännande för den som tvingas lyssna.

En sak att säga, en annan att tycka. Jag får bara en känsla av att när det gäller vissa saker så gömmer du dig bakom vad du inte anser vara ”din sak att säga”. I andra lägen tvekar du inte att spy galla över t.ex. Zaremba och Björklund. Är det falsk objektivitet eller falsk blygsamhet, eller vad?

Tycker din text härovan i blogginläget om Zaremba är fullkomligt onyanserad och rimmar fruktansvärt illa med den ödmjukhet (spelad eller sann?) du ger uttryck för i kommentarerna. ”Så kallade granskning”, ”så kallade reportage”. Vad menar du?

Jag tycker nog att jag har sagt vad jag menar. Flera gånger. Att dra det igen tillför ingenting.

Tack för intressant meningsutbyte.

Här har under helgen ställts ett par frågor i diskussionen om vilka Lärarförbundet organiserar och vad Lärarförbundet gör för att återupprätta läraryrket.

Vill därför kort och gott hänvisa till den redovisning av Lärarförbundets medlemsgrupper som finns på http://bit.ly/hRPqka. I Lärarförbundet samlas lärare i alla skolformer, lärare som är beroende av varandras arbete för att lyckas. Den i särklass största medlemsgruppen är lärare i grundskolan och även lärarna i förskolan och gymnasieskolan utgör stora och välutbildade grupper.

Jag kan också konstatera att den polariserade diskussionen fortsätter trots att de allra flesta sannolikt är överens om att lärarnas status sjunkit under 40-50 år, att lärares jobb måste uppvärderas kraftigt och att lärare ska ägna sig åt sitt kärnuppdrag, nämligen åt att undervisa. Det är en utveckling som har många orsaker och därmed säkert flera lösningar. Lärarförbundet vill sätta punkt för den fruktlösa debatt som pekar ut enskilda skeenden som anledningar och enskilda lösningar som svar. Den leder ingen vart. Däremot behöver vi mer av diskussiion om vad en skola behöver som ska klara framtidens utmaningar och som ska vara likvärdig för alla elever. Och vad krävs för att läraryrket ska vara attraktivt för kommande generationer? Det är glädjande att exempelvis se den rörelse som nu startats i #skollyftet som just handlar om att ta sig an skolans problem med hjälp av det som lärare vet fungerar. Läs gärna också den artikel som Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén skriver i dagens DN Kultur.

Med vänliga hälsningar

Helene Lindstrand
Förbundssekreterare
Lärarförbundet

Hej Helene!
Jag håller med Lärarförbundet om att det är kränkande och nedvärderande att vissa envisas med att skilja på lärare och andra yrkeskategorier i skolan. Vi är ju alla lärare, eller hur? Vi är många som är med i processen kring barnet och det livslånga lärandet. Inte minst får vi inte glömma oss föräldrar. Vi måste ju vara en av de viktigaste faktorerna kring barnets lärande. Att ni nekar oss att få bli kallad lärare är egentligen skandalöst! Därför har några av oss gått samman! Vi är LIH (Lärare i Hemmet) varken mer eller mindre. Vi måste ju samarbeta kring hela barnet och det omöjliggörs ju om vi inte har samma yrkestitel, eller hur? Tänk nu om, lärare i hemmet kräver en egen hemsida på Lärarförbundets sajt och möjlighet att organisera oss hos er – eller – det kanske vi redan har?

”det här har ingenting med journalistik eller kritisk granskning att göra.”
Skrivet av en chefredaktör! Så erbarmligt pinsamt. Avgå!