rss
2

Datajournalistik på 24 timmar

Deltagarna på Hackathon i datajournalistik. Foto: Helge Hüttenrauch (CC BY 3.0)

I helgen var jag på ett av de mest inspirerande evenemang jag varit på på bra länge, Hackathon i datajournalistik, på Södertörns högskola. Vi var ett 30-tal journalister och webbutvecklare som träffades för att under 24 timmar anta utmaningen att skapa webbtjänster, visualiseringar och hitta nyheter utifrån öppen data, mer specifikt från Stockholm stads öppna data. Det var det första evenemanget av det här slaget i Sverige, men begreppet hackathon är inte nytt – det används för den här typen av koncentrerade utvecklarträffar där ett resultat ska nås på kort tid, och där man utbyter kunskap och erfarenheter.
Inom datajournalistiken anordnas det liknande hackathons i andra länder sedan några år tillbaka.

Vad är datajournalistik, kanske du frågar dig? Det handlar om att med journalistens näsa för nyheter och utvecklarens kunskap i att synliggöra data från källor på nätet hitta nyheter och visa på samband. Data finns idag i överflöd, men att botanisera i den kan vara knepigt. Datajournalistens roll är att göra den tillgänglig och begriplig.

Team Lärarnas tidning/TV4: Niklas Arevik, David Henriksson, David Hall och Lotta Holmström. Foto: Helge Hüttenrauch (CC BY 3.0)

På Hackathon var vi indelade i fem lag. Vårt lag bestod förutom av mig av Niklas Arevik, reporter på Lärarnas tidning, David Hall, utvecklare på TV4, samt David Henriksson, reporter på Bild i skolan/Fotnoten/Slöjdforum. Vi hade bestämt oss för att hitta en vinkel med skolanknytning, men inte exakt vad. I början gick en del tid åt att utforska ett spår som handlade om miljöpåverkan. Vi ville se vilka skolor i Stockholm som låg sämst till vad gäller partikelhalter. Men här stötte vi på problem: det fanns för få mätpunkter för miljödatan för att vi skulle kunna dra några slutsatser. Detsamma gällde för trafikproblem.

Istället kom vi in på ett nytt spår. I fredags släppte Skolverket sin rapport om att klyftorna mellan skolor har ökat. Det var Niklas som kom på idén om att titta på ytterligare konsekvenser av detta. Det är sedan tidigare känt att flickor i genomsnitt får högre betyg än pojkar. Leder detta till att det blir flest flickor på de attraktiva skolorna? Det ville vi undersöka.
Under 24 timmar borrade vi ner oss i data inte bara från Stockholms stad utan också från Skolverkets databas Siris. När vi kunnat konstatera att det finns ett sådant samband åkte Niklas och reporter-David till två av skolorna och filmade – Kista gymnasium, som bara har 11 procent flickor och ett ganska lågt betygssnitt, och Victor Rydberg Jarlaplan, med ett av stadens högsta betygssnitt och 76 procent flickor bland eleverna.
Under tiden försökte jag få tag på elever och lärare på skolorna. Det var inte helt lätt en lördagskväll. Men till slut kom jag fram till en elev på Victor Rydberg som berättade om hur det är att gå i en så flickdominerad skola.
Utvecklar-David jobbade med att plotta ut alla gymnasieskolorna på en karta, och färgkoda dem efter könsfördelning. Han ordnade så att tre snygga grafer visades för varje skola vad gäller könsfördelning, härkomst och föräldrarnas utbildningsgrad.

Vi var det lag som höll ut längst på natten, inte minst för att vi inte hade de andra redaktionernas erfarenhet av datajournalistik sedan tidigare, tänker jag – det tog tid att lära sig att hantera datan. Men också för att vi valde att jobba med video.

Nattjobbare. Foto: Lotta Holmström

Klockan fem hade solen redan gått upp och fåglarna kvittrade för fullt. Då var det dags för en tupplur, i en soffa. Två timmar blev det, men det gav i alla fall lite ny energi.

Jag byggde en enkel WordPress-sajt för att presentera allt vi kommit fram till och för att lägga in både kartan och den bakomliggande datan, så att alla som vill kan botanisera i den. Vi kompletterade med grafik över könsfördelningen på skolorna med högst och lägst betygssnitt.

Här kan du se det färdiga resultatet: http://www.skolkarta.se

Klockan 12 på söndagen hade 24 timmar gått, och det var dags att redovisa resultaten. Jag är mycket imponerad av alla lagen och vad de fått fram. Föreningen Fajk arrangerade evenemanget, och på deras sajt kan du läsa mer om de olika bidragen.

Här är vår presentation av ”De nya flickskolorna”:

Efter presentationerna fick alla rösta på bästa nyhet, bästa visualisering och bästa webbtjänst. Vi valde att ställa upp i alla tre kategorier, och blev mycket glada när vårt bidrag utsågs till bästa nyhet!

Hackathon gav mersmak, och nu tittar vi på hur vi kan använda de här verktygen framöver. Har du någon idé så tveka inte att höra av dig. Du kan mejla mig på lotta.holmstrom@lararforbundet.se eller twittra till @lararnasnyheter.

2

Vi publicerade fel uppgifter

Att ha fel är aldrig roligt. Att som journalist publicera uppgifter som är felaktiga är bland det värsta man kan göra i det här yrket. Som webbjournalist prioriterar man ibland snabbheten, men det får aldrig leda till rena faktafel. Ändå var det precis det som hände mig i förra veckan, och det här inlägget är inget annat än en rejäl pudel.

Vad gäller då saken? Jo, i onsdags (21/3) publicerade vi på Lärarnas tidning listor med lönestatistik för olika lärargrupper. De visade de tio kommuner med högsta och lägsta löner samt de högsta medellönerna för varje lärarkategori. Det var med de lägsta lönerna det gick fel. Jag såg inte att lägsta-listan i mitt underlag var sorterad så att de högsta lägstalönerna kom överst, inte de lägsta. Mitt fokus låg på att få det att se snyggt ut på nätet, och någonstans bland alla siffror föll den viktiga faktakollen bort.

Jag vill härmed be de kommuner som på det här viset utpekades som låglönekommuner om ursäkt. Det kommer en rättelse även i den tryckta tidningen. På webben är listorna korrigerade och vi har publicerat en rättelse i anslutning till samtliga. Förhoppningsvis når det här blogginlägget ytterligare några av dem som tog del av den ursprungliga publiceringen.

Jag vill rikta ett stort och hjärtligt tack till den läsare som uppmärksammade oss på att lägsta-listorna på webben inte stämde med uppgifter i den tryckta tidningen. Engagerade läsare som du gör vår journalistik bättre.

Till dig som läser detta vill jag säga: om du upptäcker felaktigheter i våra tidningar eller på webben – tveka aldrig att höra av dig. Vi är mycket måna om att det ska bli rätt.

Hör gärna av dig om annat också – idéer kring vad vi borde skriva om, tankar som väckts när du läst en artikel, något du är upprörd över… Om du vill att även andra besökare ska kunna ta del av dina åsikter kan du skriva en artikelkommentar till artikeln på webben, så publiceras den i anslutning till texten.

Att jag väljer att skriva ett blogginlägg om den här händelsen är, förutom ytterligare en möjlighet att nå de som tog del av de felaktiga listorna, en fråga om öppenhet och förtroende. I nätets barndom hände det att webbtidningar korrigerade felaktigheter utan att berätta om det, så att det verkade som att den nya versionen var den som alltid funnits. Det är inte att vara ärlig mot sina läsare, och jag vill hävda att det snarare riskerar att leda till journalistförakt.

Det är första gången på de snart två år som lararnasnyheter.se funnits som vi går ut med en rättelse. Jag hoppas att det kommer dröja lång tid till nästa gång, och det på grund av att vi inte begår fler sådana här misstag. Men OM vi gör det, då kan jag lova att du får veta det.

4

Livet är inte indelat i ämnen

Karin Ahlin heter en ung kvinna som nyligen har fått pris. Hennes barnprogram Fabulera mera fick pris för Bästa animation samt Maria Blom-priset på Dalarnas filmfestival tidigare i höstas.

Karin Ahlin arbetar med berättande i olika former. Hon har gått på Konstfack och tog först en mastersexamen i textil och sedan en i storytelling. Innan dess pluggade hon folkmusik och blandar nu dessa discipliner;  animation, musik, textil, berättande. Och så vidare. Karin Ahlin verkar vara en spännande person som bara bekräftar det jag redan visste: Livet är inte indelat i ämnen. I livet är vi intresserade av en massa olika saker. Ungefär så jag tycker att skolan ska vara också – ämnesövergripande utan att ge avkall på de olika lärarnas specialistkunskaper. 

13

Vart går kulturskolan?

Skriver för tillfället på en artikel om kulturskolans framtid. Blir den en nöjespark/fritidsgård för eleverna där enbart populärkultur lärs ut (eller är den redan det)? Försvinner traditionen den började i, att utbilda goda musiker till de framväxande musikkårerna? Och vad händer i så fall med svenska professionella orkestrar – som redan har blivit färre?

Vem är kulturskolan till för – eleverna, samhället, lärarna, det professionella kulturlivet? Sådant funderar jag på just nu. Jag har inga svar.

Ska kulturskolan vara till för alla barn, även de som inte är så begåvade på att spela, sjunga, dansa, spela teater, måla? Ska den vara gratis så att även de vars föräldrar har små ekonomiska resurser kan delta? Ska kulturskolan lära ut alla ämnen, eller ska den återgå till att bli en musikskola? Om ja, varför? Om nej, varför inte? Och vilken kultur ska eleverna lära sig? Det västerländska kulturarvet eller allmänvärldslig populärkultur?

Frågorna är många. Vad tycker du?

4

Om konsten att diskvalificera en yrkeskår

Skolverket har nyligen publicerat  Allmänna råd med kommentarer om planering och genomförande av undervisningen. Dessa ska, meddelar det statliga verket, fungera som ett stöd för lärare och rektorer i arbetet med de nya regleringarna för skolan.

Allmänna råd har en särskild dignitet. De är en vägledning från en statlig myndighet för dem som är verksamma på fältet. Och i det här fallet handlar det alltså inte om hur lärare och rektorer på ett bredare plan kan arbeta med och förhålla sig till alla de förändringar som sker på skolområdet.

Allmänna råd med kommentarer om planering och genomförande av undervisningen handlar om hur lärare och rektorer bör planera och genomföra undervisningen i sina skolor. Skolverket går alltså rakt in i lärarnas klassrum och rektorernas arbetsrum och ger anvisningar om hur det dagliga arbetet ska skötas.

Och då blir frågan: i vilken författning står det angivet hur lärare ska planera och genomföra sin undervisning? I vilken författning står hur rektorer ska sköta sitt arbete?

I skollagen står det att elever ska ges ”den ledning och stimulans” som behövs för att de ska kunna nå målen. I skolförordning och läroplan sägs att det ska ske genom lärarledd ”strukturerad undervisning”. Att det sedan på ministernivå definierats som katederundervisning är inte bara pinsamt, det är ett övertramp. Med ett minimum av respekt för professionen skulle naturligtvis tolkningen av det överlämnats dit där den hör hemma, det vill säga till professionen.

Regeringsuppdraget var att ta fram allmänna råd om kursplaner och kunskapskrav. Men av någon anledning valde alltså Skolverket i stället att rikta in dem på planering och genomförande. Jag har faktiskt svårt att se att man har stöd för det i någon författning.

Hur som helst gjorde man det valet. Och nästa följdfråga blir då: hur väljer man som statlig myndighet att utforma dessa råd? De sträcker sig från planering och genomförande till bedömning och betygsättning, uppföljning och dokumentation. Och om man bortser från förnumstigheter som ”elevernas skolarbete ska förläggas måndag–fredag” och skalar bort ”byråkratiskan” och det lätt pretentiösa tonfallet så återstår i princip två budskap: det ena att lärare ska ägna sig mer åt strukturerad undervisning (katederundervisning?), det andra att lärare inte förstått det mest elementära i sin egen yrkesutövning.

De allmänna råden om planering och genomförande av undervisning liknar mest en sorglig uppvisning i konsten att underskatta och diskvalificera en professionell yrkeskår. Eller om man vill vara välvillig; en minst lika sorglig uppvisning i den ädla konsten att slå in öppna dörrar.

2

EdCamp: Lärarcitat om värdegrund

EdCamp inbjöd till många och varierande diskussioner. Foto: Lotta Holmström

EdCamp i måndags valde jag att gå på en programpunkt om värdegrund. Redan inledningsvis formulerade en deltagare problematiken med värdegrundsarbetet: ”Det är svårt att arbeta med, det finns inget givet material och man använder sig själv som ett verktyg. Det här är en av de stora utmaningarna vi lärare har.”

Lärarna Elinor Tonner och Emma Rosengren. Foto: Lotta Holmström

Initiativtagarna till just den här diskussionen var Elinor Tonner och Emma Rosengren. De är lärare och driver dessutom företaget E&E Värdegrund, som utbildar i värdegrundsarbete.
– Vad händer på skolorna nu när Skolverket sågat alla metoder? Hur gör ni? frågade Elinor Tonner inledningsvis.
Diskussionen kom att bli ganska beskrivande, men det var inte en och samma beskrivning, utan deltagarna hade med sig olika erfarenheter.

Här är några spridda citat.

”Jag tror att man ibland köper in en sån här modell och tror att allt därmed är löst. Då fungerar det inte.”

”Man måste skapa en samsyn kring vad mobbning är.”

”Jag hade elever som upplevde att jag som lärare satte betyg på vad de tyckte.”

”Om man har elever som är främlingsfientliga kan man hamna i en konflikt i och med att eleverna kan känna sig utsatta när de ifrågasätts. När ska man sätta stopp?”

”Dra fram läroplanen: Jag måste säga emot dig nu, det här är något som alla lärare ska stå för.”

”Läraren är proffs, men blir ständigt ifrågasatt. Du måste ta för dig i värdegrundsfrågor.”

”Det finns lärare som är aktiva i SD också. Om vi inte har samma värdegrund, hur gör vi då?”

”Läroplanen säger vad vi ska stå för. Vi behöver samtala om vad det betyder.”

”Vi jobbar med det hela tiden, hela kollegiet. Sen är vi en grupp som har mer ansvar. Vi har modeller för konflikthantering som vi är överens om med eleverna. Det är en kultur hos oss sedan länge, en god lärarsed som vi burit med oss och spridit vidare.”

”Gruppdynamiken påverkar. Varje klass skapar sin egen kultur.”

”Vi behöver skapa en trygg miljö för våra elever där vi föregår med gott exempel.”

”Lärare är inte jätteduktiga på att lyfta fram varandra. Vi ser varandra bara i kafferummet. Men vi kan skapa en sådan kultur.”

”Läraruppdraget är stort, utvidgat, komplext. Vi behöver stärka varandra för att orka med.”

”Går du emot en kollega för att försvara en elev står du ensam.”

”Ställ dig brevid kollegan som gör en markering, gå inte bara förbi. Det stöttar att finnas där fysiskt, du behöver inte säga något.”

Pedagog Stockholm var också på plats, och gjorde en fin film om EdCamp. Den kan du se här:

3

Att mötas och lära av varandra

En bild från ett lärarmöte, TeachMeet, i våras. Foto: Lotta Holmström

Idag hålls flera mässor och skolkonferenser i Sverige. Jag har rapporterat en del från Skolforum, och framförallt från The Cage, som jag tycker är ett spännande gräsrotsinitiativ för att förändra skolan både inifrån och utifrån. Ikväll är det dessutom EdCamp, en lärarträff på okonferensformatet.

Det är kanhända lätt att tro att det handlar om en klubb för de redan invigda, när begrepp som TeachMeet, TheCage och EdCamp används. Du har säkert också sett dem skymta förbi i nyhetsflödet. För lärare som inte är så aktiva i sociala medier kan det kanske tyckas svårt att ta till sig.

Vad är de här engelskklingande evenemangen egentligen, vad handlar det om? Och är de till även för den som inte befinner sig på Twitter eller Facebook hela tiden?
Ja, det är egentligen något så enkelt och självklart som mötesplatser där lärare kan träffas och dela med sig av sina kunskaper med varandra, diskutera olika frågor och utvecklas. En del handlar om ikt, men långt ifrån allt. Finessen med okonferenser är att det är deltagarna som sätter agendan, så det är mer eller mindre upp till dig själv vad det ska handla om.

Jag var på min första okonferens för drygt två år sedan – Sweden Social Web Camp, eller SSWC som det också kallas. Även där en krånglig förkortning som kan verka uteslutande, men det handlar verkligen om att inkludera alla. SSWC gick av stapeln på en ö i Blekinge skärgård, och riktade sig till de som jobbar med webben på olika sätt. I en vacker och avslappnad miljö diskuterades allt från riktiga tekniska nördigheter till framtidens journalistik. Det är ett format som inbjuder till samtal och nya möten.

Lärarna som jag genom åren har träffat på olika TeachMeets, även det en form av okonferenser där vem som helst får anmäla sitt intresse att hålla i en kort presentation, har verkligen utvecklats. Flera som kom och lyssnade det första året höll presentationer vid nästa tillfälle, och de har bildat ett starkt nätverk som sedan får nytt liv hela tiden på Twitter. Där kommer de sociala medierna in, men de är alltså inte en förutsättning för att komma på en lärar-okonferens, tvärt om poängterade läraren Per Falk att EdCamp är öppet för alla lärare när jag och kollegan Niklas Arevik träffade honom idag – se klippet nedan.

2

Slöjd och genus på Skolforum

I dag lyssnade jag på doktoranden Erik Sigurdson, som forskar om slöjd och genus. Han undersöker om slöjd är ett jämställt ämne och om det kan bli det.

Eftersom det var en workshop, tog Erik med hela publiken i samtalet och vi diskuterade frågor som rör valfrihet, miljö, arv och tradition vad gäller slöjd och genus. De första åren med slöjd har eleverna både textil- och trä- och metallslöjd. När de sedan får välja, väljer ungefär 80 procent av flickorna textilslöjd och 80 procent av pojkarna trä- och metallslöjd. Är detta genetiskt betingat, handlar det om arv och ”vad alla andra gör”? Har det med genus att göra? Är valfriheten viktig?

Vi kom inte fram till några exakta svar, det var inte heller meningen.

Slöjden är sedan länge ett ämne, men hur ser det ut i verkligheten? Många skolor delar fortfarande upp slöjden i två slöjdarter och de flesta lärare säger att de är antingen textilslöjdslärare eller trä- och metallslöjdslärare. Är det bra? Är det kanske rentav nödvändigt?

Vi intervjuade Erik Sigurdson i december förra året, den intervjun kan du läsa här. Han säger där att när han själv arbetade som slöjdlärare, gjorde han (trä)slöjdsalen till en ”manlig högborg”, där killarna fick ha keps och prata om motorer. Han säger att om det skulle finnas fler variationer av manlighet och kvinnlighet än han tycker att det gör i dag, då skulle skolan kunna motverka traditionella könsrollen – något den faktiskt ska.

Det här med genus och kön och manligt och kvinnligt är en oerhört komplex fråga. Jag tänker såhär, att om slöjden verkligen skulle vara ett ämne där eleverna arbetade mot ett mål, i ett projekt – varför inte bygga ett hus utvändigt och invändigt – , då kanske materialet skulle vara underordnat. Det skulle vara lika naturligt att använda trä, metall, textil som glas, keramik….och allt vad som finns.

Så tänker jag. Och dit är det väl en bot kvar?

1

Morgon i montern…

Så är man här igen. Skolforum i Älvsjö i Stockholm. Folk börjar komma in. De rör sig sakta genom gångarna av utställare och montrar.

Så här första dagen är vi på Pedagogiska magasinet och Chef & Ledarskap på plats. Vi finns i Lärarförbundets förlags monter mellan kl 9-12.

Sedan på eftermiddagen blir det lite seminarier. Tänkte gå och lyssna på Anne-Marie Körling som ska parat om hur man bygger en läroplan och efter det Margareta Öhman som ska prata om lek. Passa perfekt eftersom vi som bäst håller på att förbereda vårt lektema till Pedagogiska magasinet nr 1/12.

0

Forskning i den nya tidningen

Arbetet med att ta fram en ny tidning för lärare i bild, dans, drama, musik, slöjd, teater och lärare i musik- och kulturskolan, det fortsätter.

Jag/vi har pratat med en hel del personer nu, verksamma som lärare och lärarutbildare och även våra kollegor här på tidningsavdelningen. En sak som i stort sett alla nämner, är att vi måste fortsätta att skriva om forskning. Forskning om hjärnan, forskning som är kopplad till praktik, stressforskning, aktuella forsknings- och utvecklingsarbeten i landet – ”förhoppningsvis blir reportagen mer och mer forskningsanknutna”, önskar en av de slöjdlärare vi talat med.

Och jag lovar – forskning kommer absolut att finnas med i nya tidningen! Jag tänker faktiskt att läsa tidningen ska vara ett slags fortbildning. Låter pretentiöst, men behöver inte bli det. Snarare ambitiöst. Ny aktuell forskning och var man kan läsa mer om den är faktiskt nödvändigt för alla lärare att hänga med i.

Tycker jag!

4

Vad ska den nya tidningen heta?

Som jag tidigare har berättat ska vi göra en ny tidning. Tidningarna Bild i skolan, Fotnoten och Slöjdforum läggs ner från nästa höst och i stället kommer en ny tidning, som vänder sig till lärare i bild/media, dans, drama/teater, musik och slöjd samt lärare i musik- och kulturskolan.

Arbetet med att ta fram den är i full gång. Frågan är bara vad den ska heta. Vad tycker du? Kom med förslag till annika.dzedina@lararforbundet.se och var med och tävla om fina priser!

0

En ny tidning!

Japp, det är sant – Lärarförbundet ska ge ut en ny tidning. Från nästa höst kommer en tidning som vänder sig till lärare i bild/media, dans, drama/teater, musik och slöjd.
Detta innebär dock att Bild i skolan, Fotnoten och Slöjdforum läggs ner.
Redaktionen har börjat arbetet med att ta fram idéer på vad den nya tidningen ska innehålla, hur den ska se ut, vad den INTE ska inehålla. Och så förstås – vad den ska heta. Har du idéer på namnet så hör av dig! Och hör gärna av dig och berätta vad du tycker är viktigt att läsa i en sådan här tidning. Mejla oss på bildiskolan@lararforbundet.se, fotnoten@lararforbundet.se eller slojdforum@lararforbundet.se

2

Lärare kan göra skillnad mellan liv och död

Bokmässan i Göteborg är som alltid ett smått kaotiskt virrvarr av möten, intryck, springande i vindlande korridorer för att hitta till seminariehallar i andra delen av lokalen, snabba hej till någon man skulle velat stanna och prata med en längre stund, kändisspotting, dålig mathållning och överdrivet höga ambitioner som får bantas ner. Med andra ord väldigt roligt men också stressigt och en hel del tungt arbete.
Som journalist har jag en tendens att glömma bort att bara för att jag går på ett seminarium skriver inte texten sig av sig själv, utan jag behöver faktiskt boka in skrivtid också.

Jag har i första hand följt Skolspåret, och det har varit mycket intressant. Ett antal seminarier igår handlade om interkulturell pedagogik, vilket professor  Cristina Allemann-Ghionda vid universitetet i Köln förklarade som ett brett forskningsområde där det handlar om att erbjuda en likvärdig utbildning medan man samtidigt respekterar olika personers kultur och ursprung. Det handlar inte bara om att ta invandrarperspektivet, utan lika mycket vänder den sig till den inhemska befolkningen. Hon gjorde kopplingen till allas lika möjligheter, och jämförde hur det implementerats (eller inte) i några olika europeiska länder.

Den som trängde längst under skinnet igår var amerikanen Jeff Duncan-Andrade, high school-lärare i East Oakland, Kalifornien, och lektor i interkulturell pedagogik vid San Francisco State University. Området där han jobbar är segregerat och är mycket brottsdrabbat. Han visade en bild på några av sina elever som stod runt en kista. De begravde sin klasskamrat, en 15-åring som blivit knivhuggen i ansiktet upprepade gånger. Dagen efter var de tillbaka i skolan, och möttes av betygskrav och stelbenthet.
”…and we wonder why young people don’t care about school, when you put scores over their humanity,” sa han.

Ungdomar i East Oakland begraver sin 15-årige kamrat. Foto: Lotta Holmström

Jeff Duncan-Andrade. Foto: Lotta Holmström

Han berättade att ungdomarna i East Oakland lever under kronisk stress, och många av dem utvecklar symptom som liknar posttramatiskt stressyndrom (PTSD). Ofta diagnostiseras de felaktigt med add eller adhd, och får medicin istället för hjälp att hantera sina upplevelser. Det kan i värsta fall leda till deras död, sa Duncan-Andrade.
Han jämförde med soldater som återvände från Irak. Symptomen på PTSD var dubbelt så vanligt förekommande hos ungdomarna i sådana här segregerade och farliga områden som hos de återvändande soldaterna.
– Vi lever i en krigszon, sa han.
Ändå finns det hopp, och det var det jag tyckte var så fantastiskt med hans engagerade tal, att han verkligen lyckades förmedla det trots en stark beskrivning av förutsättningarna.
– Fantastiska lärare är den fundamentala materiella resursen. De bästa lärarna borde rekryteras till de värsta områdena, tyvärr är det ofta tvärt om.
Det behövs lärare som lever som de lär och som bryr sig på riktigt. ”Young people don’t care what you know, until they know that you care.” Han menade att varje sak du säger till de här eleverna kan ha en livsavgörande betydelse, att det gäller att berätta en annan historia om deras möjligheter i livet än den de möter dag ut och dag in. Det gäller att ingjuta hopp.

Jag filmade en kort sekvens där Jeff Duncan-Andrade pratar om rapparen Tupac Shakur (2Pac), och varför hans budskap går hem hos ungdomar världen över. Han kopplar det också till lärarens roll. Se gärna klippet:

Ett annat intressant seminarium handlade om boken ”Att förädla information till kunskap”. Det skrev jag om här på Lärarnas Nyheter.

2

Slöjd finns.

Pratade nyss med en person här i Lärarnas hus. Vi diskuterade fenomenet att lärare i slöjd, men säkert också de andra estetiska ämnena bild, dans, drama, musik och teater, har fastnat i att säga att ”mitt ämne är viktigt, det behövs”. Kanske lite överdrivet, men ibland känns det som att lärare i estetiska ämnen säger det oftare än andra.

Det är klart att de finns. Slöjd finns. Bild finns. Musik finns. Drama finns ofta, liksom dans och teater, om än inte på schemat överallt (men det kanske kommer?). Det är ingen som tvivlar på det. Nu är det dags att ta nästa steg i ämnenas utveckling; vi som direkt eller indirekt arbetar med dem behöver inte längre förklara att de finns och varför de är viktiga. Klart de är viktiga. Jag lovar att skärpa mig själv också. Ska aldrig mer skriva ”sluta nedvärdera de estetiska ämnena.” För då tar jag för givet att de är nedvärderade.

13

Vilka ämnen ska bort?

Jag känner mig som Brasse i Fem myror: ”Vilken ska bort?” Ni vet när han tog upp bilder från resväskan med olika figurer och det var en av figurerna som inte hörde ihop med de andra. Den skulle bort.

I dag läste jag rubriken på en debattartikel i Dagens Nyheter: ”Satsa på tyska och kinesiska i skolan”, skriven av LR:s ordförande och forskningsministern (är han väl Tobias Krantz?). För ett tag sedan uttryckte en annan politiker, tror det var Mats Gerdau, att slöjden var ett onödigt ämne i skolan. Jan Björklund har också sagt att svenska elever borde läsa kinesiska.

Jag har verkligen inget emot att man ifrågasätter skolan och skolämnena. Men man måste låta diskussionen få ta tid och man måste fråga många människor och institutioner innan man bestämmer sig. Ska slöjden bort? För något ämne borde rimligen tas bort om kinesiskan ska in. Inte vet jag hur det ska gå till, om kinesiskan ska vara obligatorisk eller valbar.

Jag vet bara att på gymnasiet är estetisk verksamhet inte längre obligatorisk. Det tycker jag är dumt. Häromdagen intervjuade jag Carolina Frände, chef på Stockholms stadsteaters scen i Skärholmen. Jag snor ett citat från henne: ”Konst och konstnärliga uttryck är i sig en kompetens. Man behöver uttrycka sig för att kunna leva ett rikt liv. Jag tycker att det är gräsligt att man tar bort de estetiska ämnena på gymnasiet, jag tror att bredd är viktigt.”

Jag tycker att kinesiska låter spännande, svårt och intressant. Men det finns många fler språk än just bara kinesiska, det konstnärliga till exempel, och jag hoppas att estetisk verksamhet blir obligatorisk på gymnasiet igen.

1

Jag forskar, därför är jag kritisk …

Som symposiets sista föreläsare ställde hon sig upp, höll ett papper framför sig och läste, snabbt, snabbt. Forskare som läser innantill vill man som åhörare helst inte råka ut för, men Panayota Gounari var ett undantag.

Nyligen besökte jag och kollegorna på Pedagogiska magasinet den stora forskningskonferensen ”European Conference on Educational Research” i Berlin. När Panayota Gounari rabblade sin text på ett symposium ville jag inte missa en stavelse.
Snett leende gjorde denna professor i ”Applied Linguistics” vid University of Massachusetts, Boston, processen kort med – Greklands – nya, nyliberala utbildningspolitik. Skolan och utbildningen klarar sig förstås inte undan verkningarna av landets ekonomiska kris, sa hon. 2011 får universiteten i Grekland en ny lag. Den förändrar radikalt situationen för högre utbildning, slog hon fast. Till det sämre.

Om universitetslagen tidigare garanterat att högre utbildning och forskning främjar demokrati och socialt ansvar hos medborgarna, har det nu skett en förskjutning som säger att universiteten ska åstadkomma nytta, det vill säga marknadsanpassas.
Tidigare har huvuduppgiften varit att producera och sprida kunskap, men nu ska de också förbereda studenterna för ett yrkesliv. ”Men det är bara utbildning av medborgare i egenskap av medborgare som kan garantera hållbarhet”, sa hon.

Medan hon otåligt vände blad konstaterade Panayota Gounari också att man nu öppnar för att den högre utbildningen ska kunna drivas kommersiellt.
Symposiet där hon deltog hade titeln ”Skola och utbildning efter nyliberalismen”. Hon kastade en blick ut i det lilla fullsatta klassrummet på Freie Universität, Berlin, och sa: ”Att låta något degenerera och sen säga att det inte fungerar, som man i Grekland gjort med universitetslagen, är en nyliberal mekanism … Här blev hon avbruten av en åhörare. Irriterat sa mannen att han tyckte sig ha hamnat på ett socialistmöte. ”Varför ska problemen skyllas på nyliberalismen?” frågade han. Panayota Gounari log alltjämt snett när hon svarade: ”Vad hade du väntat dig? Självklart är jag kritisk, jag forskar.”

1

20 minuter forskning

Tjugo minuter – ack så långt! tänker jag. Ack så plågsamt när man inte förstår! Ack så plågsamt när språket haltar!

Tjugo minuter – på tok för kort! tänker jag. Mer! Jag vill höra mer! Låt inte diskussionen ta slut, snälla vi struntar i kaffet!

Vi är åter på redaktionen efter intensiva dagar på den europeiska forskningskonferensen ECER i Berlin. Dessa konferenser är i mångt och mycket en ”intern angelägenhet” där forskare ges tillfälle att formulera sin forskning, presentera den för kollegor, få kritik, förslag och uppmuntran, nätverka och lära mer om det egna fältet. Konferensen är ett tillfälle för forskarna att knyta nya kontakter över landgränser och känna tillhörighet i ett större sammanhang. Det är ett tillfälle att diskutera frågor som man kanske inte annars får tid eller möjlighet till som ”vem är forskningen till för?” och ”måste forskningen vara nyttig?”.

Som journalist är man alltså ofrånkomligen något av en outsider i sammanhanget och jag tyckte mig röra mig mellan ytterligheter. Många gånger var min känsla i Berlin en av ”aha!” och nyfiket ”vad händer nu?”. Att få lyssna till initierade diskussioner när frågor formulerades som ingen hade något givet svar var värdefullt och tankeväckande. Det gav både insikter om övergripande frågor om forskningens värde och specifika uppslag att gå vidare med.

Men ibland var det mördande tråkigt. Så trist att jag började göra sådant som man absolut inte ska göra på konferenser där deltagarna har något viktigt att säga, som att räkna hur många personer i rummet som hade glasögon och hur stor procentuell andel de utgjorde av samtliga närvarande.

Under en så kallad session får varje forskare tjugo minuter på sig för att presentera sin forskning. Det säger sig självt att det måste vara en utmaning att sammanfatta en stor och noggrann arbetsinsats på blygsamma tjugo minuter. Lägg dessutom till att alla måste presentera sitt arbete på engelska, ett språk de flesta inte har som modersmål.

Men även om uppgiften är diger tycker jag att det finns fog för vissa funderingar. Som hur flera forskare använde presentationer i powerpoint. En powerpoint får inte innehålla helsidor med tät text, för då tjänar den enbart till att förvirra och distrahera åhöraren som slits mellan att lyssna till det som sägs och försöka läsa det långa textsjoket på skärmen. Det vet väl var och varannan vid det här laget – hur kan den insikten ha undgått ett inte oväsentligt antal inom akademin?

Kanske är det en dryg fundering. Kanske är det en rätt självklar fundering från en journalist vars yrke går ut på att formulera sig så att andra kan förstå. Men, tänker jag, forskares uppdrag är ju också att kommunicera sina resultat. När deltagare reser från olika länder i Europa till forskarkonferensen, varför vässar inte alla sina presentationer? Varför tycks det finnas en slags acceptans av den oerhört varierade kvaliteten? Visst, ECER är ett forum för forskare men hur blir det egentligen med kommunikationen när språket haltar och verktygen används illa?

0

Forskarkonferens i Berlin

Spåren finns kvar. De finns överallt i Berlin. Och de speglar på olika sätt Tysklands dramatiska historia.

Vid Brandenburger Tor – ett äreminne som manifesterar den tidiga tyska nationens historia – löper flera spår samman. Det mäktiga förintelsemonumentet som ligger strax intill och som med sina väldiga stenblock i strikta rader skapar en närmast klaustrofobisk känsla att vandra i. Och i gatan längs med Brandenburger Tor slingrar sig en stensatt linje som markerar Berlinmurens plats genom hela staden – på några ställen finns rester av den kvar.

En bit utanför stadskärnan ligger Freie Universität som grundades bara några efter andra världskrigets slut. Där pågår nu för fullt den årliga forskarkonferensen ECER, European Conference on Educational Research. Den samlar forskare från hela Europa – och även andra delar av världen – inom utbildningsfältet. Årets tema är Urban Education.

På föreläsningar, symposier och paper sessions presenteras och diskuteras forskningsprojekt inom allt från förskola till högskola, från politiskt policyarbete till utbildningsfilosofi, från ämnesdidaktik till specialpedagogik. Men lika mycket är det en årlig samlingspunkt för forskare från olika länder, en möjlighet att mötas och hålla nätverken levande.

Vi plockar i det digra programmet, delar upp oss och går och lyssnar. Vi letar efter de nätverk och programpunkter som på olika sätt är kopplade till teman och uppslag som vi tänkt ta upp i våra tidningar. Det handlar om skolledarskap, IKT, skolinspektioner, skolmat, språkundervisning, interkulturell undervisning och mycket annat.

Det är intensivt. Mycket folk, långa korridorer och svårhittade salar. På en del evenemang är det ganska glest med deltagare, på andra sitter folk på golvet, trängs längs väggarna och köar förgäves utanför.

Och sedan efter några späckade dagar är det dags att åka hem och se vad som på ett eller annat sätt går att omvandla till material i tidningarna.